Just nu känner jag mig typ död (lycko-)känslomässigt. Det enda jag känner är irritation. Ångest.Trötthet. Sen kommer det små snuttar av glädje. Men inte så mycket som jag skulle behöva. Det är som att det är en vägg. På ena sidan finns ångesten. Iriitationen. Ilskan. På andra finns kärleken, lyckan, den här sprudlande ivriga känslan. Och den väggen som är framåt, Det är den man känner. Nu väldigt länge har ångestväggen vart främst tyvärr. Och blockar dom andra härliga känslorna. Såklart sipprar det fram lite glädje ibland i några sprickor .
Det sjuka är när jag får mig i alkohol. När jag är påverkad, så vänder den där väggen tvärt och blir till den andra, sprudlande. glada. Lyckliga. och sen dagen efter, när man är bakis. Så står den liksom på sidan. och det blir en blandning av kärlek och ångest. ( känner oftast mest för min pojkvän denna dag) Sen dagen efter säger det smack.. och där är dom härliga känslorna gömda igen. ( har ej ett alkoholberoende, men antar att det kan vara lätt att få)
Tror att det jag egentligen skulle behöva är att vara själv. Just för att hitta mig själv. Stå på egna ben. Inte behöva bry mig om nån annan än mig själv. Bara vara. Tvingas göra saker själv.
För vad jag gjort hela mitt liv är bry mig om andras välmående mer än mitt egna. Vet att min mamma alltid sa åt mig att ge min kompis det bästa, och mig själv det sämsta. Dom fick sova i min säng och jag på madrassen. Dom fick den största tårtbiten. Om jag bråkade med nån kompis hemma så skyllde mamma alltid på mig. Om kompisen ville ha lampan släckt, och jag tänd. Då blev det släkt. Behandla andra som du vill bli behandlad själv. Det är ett bra uttryck. Men att lära en ung tjej att alltid backa och ge det bästa till andra är inte en så bra idé. För vem gör nåt tillbaka. Det var ju inte direkt så att mina kompisars föräldrar var så. Så jag fick ju såklart det sämsta där med. Till följd av detta har det gjort att jag aldrig tog för mig. Ville inte synas för mycket. Ville aldrig vara bäst på något. Gav alltid med mig om nån annan ville ha något som jag med ville ha. jag har inte riktigt kännt mig värd något. Varför ska JAG ha nåt?
Jag vet ju att det är såhär och det är ju inte bara att ändra huxflux. har denna känsla ofta nu också. Vilket säkert bidrar en del till ångesten det också. Jag har lätt för att känna att mycket är mitt fel och att alla tycker illa om mig. Tänker helt enkelt på vad andra vill ha och hur de vill ha mig. Istället för att bara skita i det och köra.
Jag vet att min mamma bara ville att jag skulle bli en snäll person. men jag har alltid vart FÖR snäll. Mjuk typ. Och av det kommer man ingenstans i livet. Man måste våga vara sig själv, ta för sig, visa vad man vill, kämpa för det som är mitt och vill ha.
Det är klart att jag vill kunna vara mig själv i alla lägen, och ibland är jag det. men ångesten styr mig. Ibland vill jag verkligen inte synas. Vill inte gå ut. Inget. Vill inte att min pojkvän rör mig. Eller stå för nära, får då en känsla av att bli kvävd och instängd.
Det är nåt jag måste jobba på.
Det är mycket jag måste jobba på.
Jag VILL bli starkare.